Tystnad

Det var tre rättskaffens män som var vänner och som blev munkar. En av dem valde att leva enligt orden "Saliga är de som håller fred" och arbetade för att nå försoning mellan fiender.
Den andre valde att besöka sjuka.
Men den tredje stannade kvar i ensamhet.
Den förste arbetade bland många stridslystna människor och upptäckte att han inte kunde lugna dem alla, så till slut var han utom sig av trötthet. Han sökte upp sin vän som skötte om de sjuka - bara för att finna att också han var utsliten, deprimerad och oförmögen att fortsätta. De beslutade sig för att tillsammans besöka vännen som levde i öknen, och för honom berättade de om alla sina bekymmer. När de sedan frågade hur det stod till med honom blev munken tyst en stund. Så hällde han upp lite vatten i en skål.
"Titta på vattnet", sa han.
De såg att det var grumligt.
Efter en stund sa han:
"Titta igen och se hur klart vattnet har blivit."
När de två munkarna tittade såg de sina egna ansikten som i en spegel. Och munken sa till sina vänner:
"På grund av livets turbulens kan den som lever ständigt sysselsatt inte se sina synder. Men när han är tyst, och speciellt när han är i ensamhet, då ser han saker och ting som de verkligen är." - Ökenfädernas tänkespråk

När man läser om de gamla fäderna är det tydligt; tystnaden ses som en förutsättning och grund för allt äkta andligt liv i bön. Som dominikanmunken Girolamo Savonarola (1452-1498) uttryckte det: "Bönens far är tystnad och dess mor är enskildhet."
För att vi ska kunna lära känna oss själva på djupet behöver vi något som bara den tysta ensamheten kan ge. Benediktinmunken Christopher Jamison skriver: "Inte ens den mest nära vänskap kan fungera som ersättning för det arbete som vi alla måste göra på egen hand: arbetet med tyst reflektion och bön."

Tystnaden är ett slags språk, som inte sällan uttrycker mer än ord; ett djup där vi går den andre till mötes. Gud är osägbar, alltid större. Vi kan inte förklara allt med ord. Vi behöver tystnaden!
Ändå lider vi så av hennes frånvaro - kyrkan är inget undantag. Att helt tyst sitta stilla skrämmer oss, vi håller oss gärna sysselsatta med både det ena och det andra. Varför är det så?
Abba Antonius kanske kan ge oss en ledtråd: "Den som sitter tyst i ensamheten har flytt undan tre krig: att höra, att tala och att se. Men mot en sak skall han fortsätta strida: sitt eget hjärta."
Den som vågar möta sig själv i tystnad kan inte fly från saker vi kanske skulle behöva ta itu med.

"Döda det jordiska"

Vad menar Paulus egentligen när han säger att vi ska "döda det jordiska!", och att vi ska låta oss "uppfyllas av anden!"? (Kol 3:5)
Det jordiska representerar den snedvridning i vår mänskliga natur som vanställer likheten med Gud, och hindrar oss att leva i överensstämmelse med vår djupaste identitet som Guds avbild.
Att övervinna denna snedvridning är dock inget moraliskt projekt, som vi många gånger har gjort det till. Då kämpar vi - likt Paulus - en fåfäng kamp mot ondskan i vårat inre:

Det onda som jag inte vill, det gör jag! - Rom 7:19

Att i enbart egen kraft "ta sig själv i kragen" och stå emot det onda i Jesu namn, kommer förr eller senare leda till att vi bränner ut oss. Vi är kallade att gå en annan väg - korsets.
Om vi har dött och uppstått tillsammans med Kristus, är det inte längre jag själv som lever, utan Kristus i mig. (Gal. 2:20) Det är Herrens Ande som skänker liv.

Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar skall ni leva. - Rom 8:13

Peter Halldorf skriver:
Men den kristnes kamp handlar inte så mycket om att stå emot synden, utan att utplåna sitt liv för anden. Försök inte vara stark och kuva det onda inom dej, men sök dej till de källor som förnyar ditt sinne! Allt det vi tidigare förgäves kämpade för att få bukt med "finns" inte mer. Det har oskadliggjorts av den Helige Ande. Vi är döda från synden.

När vi bjuder in den Helige Ande och låter han verka finns det inte längre något utrymme för kamp i verklig mening. Guds vackra blommor kväver tistlarna åt oss, om vi bara ser till att ge dem den näring de behöver.

"Älskar du mig?"

Innan Jesus utser Petrus till herde för sina får ställer han en högst intressant fråga: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Han frågade honom än en gång: ”Älskar du mig?” Och ytterligare en gång: ”Har du mig kär?” (Joh. 21:15-17)
Här känns det som att man nosar lite vid själva kärnan i allt sant kristet ledarskap. Jesus ställde inte frågan: Vad har du lyckats presterat hittills? Hur mycket kunskap besitter du? Han frågar kort och gott: "Älskar du mig?" Den kristna tron har alltid varit och kommer alltid att vara relation; att vi lär känna den Gud som blev människa i Jesus Kristus.

Henri Nouwen skriver:
Om det finns något som framtidens kristna ledare behöver prioritera, är det övning i att leva nära honom som ständigt frågar: "Älskar du mig? Älskar du mig?" Det handlar om kontemplativ (betraktande) bön. Genom sådan bön kan vi undgå att ryckas från den ena angelägna frågan till den andra och från att bli främlingar för oss själva och för Gud. Kontemplativ bön får oss att känna oss hemma, rotade och trygga, även då vi är på resa och förflyttar oss från plats till plats, ofta omgivna av ljudet från våld och strid. Den kontemplativa bönen fördjupar insikten om att vi redan är fria, att vi redan tillhör Gud, även om allt och alla omkring oss hela tiden tyder på motsatsen.

Peter Halldorf skriver:
Utan skådandet av Gud, i den helige ande, blir inte kyrkan kristi kropp - det autentiska uttrycket för Jesu liv i världen. Hur mycket vi än flaggar med de stora orden och ivrigt upprepar Jesu namn, blir all vår aktivitet förgäves om det inte växer ur det vi har sett med vårt inre öga...
...När hon däremot söker den stillhet i vilken blicken renas sker något häpnadsväckande: En mindre aktiv kyrka visar sig då vara en långt mer fruktbärande kyrka. Serafim av Sarovs ord har fått sin uppfyllelse: "Sök hjärtats frid och tusenden kommer att omvända sig."