Tystnad

Det var tre rättskaffens män som var vänner och som blev munkar. En av dem valde att leva enligt orden "Saliga är de som håller fred" och arbetade för att nå försoning mellan fiender.
Den andre valde att besöka sjuka.
Men den tredje stannade kvar i ensamhet.
Den förste arbetade bland många stridslystna människor och upptäckte att han inte kunde lugna dem alla, så till slut var han utom sig av trötthet. Han sökte upp sin vän som skötte om de sjuka - bara för att finna att också han var utsliten, deprimerad och oförmögen att fortsätta. De beslutade sig för att tillsammans besöka vännen som levde i öknen, och för honom berättade de om alla sina bekymmer. När de sedan frågade hur det stod till med honom blev munken tyst en stund. Så hällde han upp lite vatten i en skål.
"Titta på vattnet", sa han.
De såg att det var grumligt.
Efter en stund sa han:
"Titta igen och se hur klart vattnet har blivit."
När de två munkarna tittade såg de sina egna ansikten som i en spegel. Och munken sa till sina vänner:
"På grund av livets turbulens kan den som lever ständigt sysselsatt inte se sina synder. Men när han är tyst, och speciellt när han är i ensamhet, då ser han saker och ting som de verkligen är." - Ökenfädernas tänkespråk

När man läser om de gamla fäderna är det tydligt; tystnaden ses som en förutsättning och grund för allt äkta andligt liv i bön. Som dominikanmunken Girolamo Savonarola (1452-1498) uttryckte det: "Bönens far är tystnad och dess mor är enskildhet."
För att vi ska kunna lära känna oss själva på djupet behöver vi något som bara den tysta ensamheten kan ge. Benediktinmunken Christopher Jamison skriver: "Inte ens den mest nära vänskap kan fungera som ersättning för det arbete som vi alla måste göra på egen hand: arbetet med tyst reflektion och bön."

Tystnaden är ett slags språk, som inte sällan uttrycker mer än ord; ett djup där vi går den andre till mötes. Gud är osägbar, alltid större. Vi kan inte förklara allt med ord. Vi behöver tystnaden!
Ändå lider vi så av hennes frånvaro - kyrkan är inget undantag. Att helt tyst sitta stilla skrämmer oss, vi håller oss gärna sysselsatta med både det ena och det andra. Varför är det så?
Abba Antonius kanske kan ge oss en ledtråd: "Den som sitter tyst i ensamheten har flytt undan tre krig: att höra, att tala och att se. Men mot en sak skall han fortsätta strida: sitt eget hjärta."
Den som vågar möta sig själv i tystnad kan inte fly från saker vi kanske skulle behöva ta itu med.